Den offentliga sektorn i Sverige upphandlar årligen varor och tjänster för ca 600 miljarder kronor. Lagen om offentlig upphandling (LOU) har tillkommit för att reglera hur köpare och säljare ska agera i den processen. Visionen är att det offentliga ska kunna få maximal kvalitet till minimala priser, men det är och förblir en vision, för att inte säga utopi.
Man får mycket för sista kronan och självklart sjunker kvaliteten i takt med att priset sjunker. Tanken att man i upphandlingsunderlaget ska fastställa en viss kvalitetsnivå och utifrån detta få ett attraktivt prisbud må vara god, men verkligheten fungerar inte på det sättet.
Ofta är upphandlingsunderlagen ett resultat av byråkratisk klåfingrighet, vilket gör dem otydliga, orealistiska och ogenomtänkta. Det öppnar för kryphål i de svar man får in. Företagen vill tjäna pengar och för att vinna anbudet dumpar man priset på det som efterfrågas i anbudet och kompenserar genom att höja priset på det som inte efterfrågas, men kommer att behövas ändå.
Eller gör man som ett nystartat svensk dotterbolag till ett större norskt moderbolag;
man lägger ett symboliskt anbud på ett par tusenlappar, som inte för fem öre har någon verklighetsförankring, men som garanterar att man vinner anbudet och kan stoltsera med en prestigekund. Det man förlorar på den anbudskunden tar man igen på sina övriga kunder.
I krig, kärlek och affärer tycks allt vara tillåtet; här existerar inte etik och moral. Tillika innebär det att LOU på så sätt medverkar till att snedvrida konkurrensen i olika marknader och gynnar oseriösa företag, som vill trixa och fixa med sina priser.
Det här medför också att alltfler seriösa företag inte vill lägga ner tid och kraft på att delta i upphandlingar, vilket i sin tur ökar manöverutrymmet för de mer oseriösa aktörerna. I slutändan riskerar den offentliga sektorn att måla in sig i hörnet och enbart ha att välja mellan dåliga eller sämre produkter och tjänster; mellan pest och kolera.
Lars Knapasjö
VD
P&K TimeApp AB